ett krossat hjärta

Jag hatar såna här dagar då klockan tickar sakta, bakfyllan sitter kvar och man är helt slö i kroppen. Men det värsta är när minnen kommer tillbaka, minnen som man helst vill glömma för stunden.

Jag är riktigt bra på att ljuga för mig själv. Dagar, veckor och månader har jag intalat mig att han är borta. Mina känslor för honom finns längre inte kvar, och hastigt börjar jag träffa nya. Och idag ställer jag mig den förbaskade frågan om och om igen, varför?! Varför tog jag inte en dag i taget och tog hand om mig och mitt krossade hjärta? Nej, för jag hatar den förbannande ensamheten. Jag hatar att inte ha någon som ger en komplimanger, som hjälper att höja sitt självförtroende. Och här är jag idag, tre månader senare med ångest och ett krossat hjärta. För det är nu allting slår tillbaka när jag äntligen förstod att jag ljög för mig själv under dessa månader. Jag saknar den här killen som jag var tillsammans med i ett och ett halvt år. Jag saknar allt vi gjorde, alla minnen. Alla gånger då han tog mig ut på middag eller när han skickade nallebud som present.. Eller då han låg och höll om mig på nätterna då tårarna inte kunde sluta rinna. Rikard ställde upp för mig såsom ingen annan gjorde. Det var han som krama om mig efter alla möten och sa "Jag finns här." Ja, han är speciell den killen. Och jag ångrar så mycket idag. Jag ångrar att osäkerheten tog över mig.
Han och jag lovade varandra kärlek livet ut, men något gick snett. Var det på grund av distansen? Eller hans yrke då vi aldrig hade tid för varandra? Det är något ingen av oss två kommer få svar på. Och det gör ont, för jag har förlorat en underbar kärlek och en bästa vän.. Man känner sig tom på något vis, det är något inom en som inte stämmer riktigt.
Det va nog därför jag raderade den förra bloggen, jag klarade inte av att se all text och bilder på honom. Mitt hjärta klarade inte det helt enkelt..