Ingen bra dag, ingen bra dag.
Men mot kvällen lyckades Lillan få mig att skratta på bussresan hem. Och vi skratta, och vi skratta åt inget egentligen. Tröttheten hade tagit över våra kroppar och jag tror att människorna runt omkring märkte det också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar